last night when the rain came......

Igår släppte det…. Det släppte! Man kan väl se det som både positivt och negativt. Det som är så fascinerande med att vara deprimerad är att man vet inte hur det ska utveklas. Upp, ner eller bakåt, framåt. Skrämmande jobbigt faktiskt. Igår fick jag gråta, jag grät och grät och grät. Hyperventilerade för att det var så länge sedan jag kunnat gråta ordentligt. Det gjorde ont i kroppen när det väl kom för det tryckte så hårt mot min själ. Det värkte och vibrerade i hela kroppen. Det är rätt fantastiskt att kroppen kan hålla tillbaka något så länge och sen bara släppa det. Som en atombomb exploderade mitt hjärta. Det brast. Tårarna kom så fort så jag visste inte vad jag skulle göra, det kom så fort att jag inte kunde andas. Det är som om att jag försökte spy upp allt jag hade inom mig. Mina ögon svullnade upp på nolltid och det sved.

Varför jag grät är väl en hel drös med anledningar. Jag pratade med pappa i telefonen. Och vi pratar väl om det mesta. Pratade vi om allt som har hänt under det senaste året. Så märker jag frustrationen inom mig. Det bara väller över mig. Känslan av ensamhet överöser mig.  Jag ser inget ljus i tunneln. Det är bara svart. Jag hittar verkligen inte ut. Jag orkar inte mer… JAG ORKAR INTE MER!

 Det jobbigaste är att efter timmar av tårar , tårar jag har väntat på i flera månader. Så känns det ändå inte bättre. Det känns verkligen bara värre. Det gör mig så arg att inte jag kan hitta ett ljus i tunneln. Nu när det snart är jul och nytt år. Man ska ju känna någon form av optimism över livet. En chans att få börja om. En chans att få älska och bli älskad. En chans att få se ljuset igen. Alla som jag känner som gått igenom något liknande brukar säga att det finns ett ljus någonstans.  I min tunnel är det svart. Svart som i vinternatten. Ensamt mörkt och tomt. Kallt och fuktigt. Som att sitta i en total ensamhet. Bara jag och mina känslor. Bara jag och mitt hat. Bara jag…..