the scariest feelin....

Det var en otroligt obehaglig känsla… en känsla jag nästan inte kan beskriva. Jag stod och väntade på tunnelbanan. Jag hade varit på julfest med jobbet. En riktigt bra julfest. Vi var på ett jätte fint värdshus med ett fantastisk gott julbord. Hasse och Ellen hade ordnat så vi fick sitta helt själva i vinkällaren. Ett jätte mysigt långbord omringade av champagne och vin flaskor. Maten var förvånansvärt god.  Är egentligen inte förtjust i julmat men detta var verkligen jätte gott. Vi sjöng snapsvisor. Drack öl och hade det riktigt trevligt. Jag kunde faktiskt glömma att jag inte mått så bra på sistone. För en minut kunde jag äntligen glömma att jag inte orkat med speciellt mycket. Det verkar vara det enda som hjälper mig just nu. Att ha någon som får mig att glömma vad jag egentligen går igenom. Men som så mycket så kommer det upp igen.... förr eller senare.

Vi sitter och pratar och sen så kommer det igen. Det överöser mig som ett vattenfall. Hårt, tungt och aggressivt. Jag drack bara två öl så det var inte det. Mina kollegor och chefer håller jätte fina tal om tacksamhet, framtid, glädje och optimism. Men trotts detta så hänger en tung känsla över mig. Det krävs inte mycket för att man ska kunna se på mig att jag inte mår bra. Så Maggi säger att hon inte vill att jag ska vara ledsen. Vilket är som en själutlösare för att vara just ledsen. Så mina ögon vattnas upp och blir glasklara. Jag får kämpa hårt för att inte börja gråta. Vill inte ha den typen av uppmärksamhet på julfesten. Så jag håller tårarna så långt in jag bara kan. Kvällen på värdshuset börjar närma sig sitt slut så vi går upp för att sätta oss i våra respektive taxi bilar för att antingen gå vidare ut eller åka hem. Så vi ska alla kramas hej då. Och så säger Ellen en av mina chefer att jag ska komma och ge henne en kram. Jag tackar för kvällen och hon säger det där som jag bara behöver höra. ”Jag vet att du går igenom en jätte tuff tid nu och jag vill verkligen att du ska vet att vi verkligen finns här för dig. När du vill!”  Då släpper det. Tårarna bara öser ut och jag kramar henne så hårt. Hon släpper verkligen inte för än jag släpper själv. Hon är verkligen en fantastisk kvinna.

Så vi sätter oss i taxin och jag kliver av taxin vid slussen. Kliver ner på plattformen för att vänta på mitt tåg. Och när det står att tåget är på väg in på plattformen så slås jag av en känsla jag aldrig varit med om. Helt plötsligt från ingenstans så känns det som om jag tänker hoppa framför tåget. Det känns som om någon slagit sig in i min bröstkorg och greppat tag om min själ med båda händerna och vred om riktigt hårt. Men jag hinner inse att jag inte vill hoppa fram för tåget. Det är verkligen inte värt det. Jag tror inte på att plåga alla i min närhet med att hoppa framför tåget. Så jag kliver på och sätter på i-poden. Bredvid mig sitter två tjejer. Ryssar eller polacker vet jag inte men det låter öststats likt. Och en av dem har bestämt sig för att göra narr av mig. Hör inte exakt vad hon säger men hennes vän som sitter snett över från mig tycker det är jätte kul. Hon håller på i 4 stationer. Jag försöker bara fokusera på mig och min musik men hon forsätter och fortsätter. Och det enda jag vill göra är att säga till henne att hon kan dra åt helvete och knulla sig själv för hon är den enda som skulle vilja röra vid hennes skabbiga kropp. Men jag gör det inte för jag känner att om hon kan sitta och driva med mig så länge är hon nog inte emot ett bråk så jag fokuserar på att blocka ut henne. Men märker när hon kliver av att hon även försöker få ögonkontakt med mig genom fönstret så det känns som om hon verkligen ville driva med mig.

Ida sa idag när jag berättade, att jag i den stunden insåg att jag är viktig för mina nära och denna jord och att det var det som fick mig att inse att jag inte skulle hoppa. Jag skulle verkligen inte vilja plåga min familj och mina vänner med att göra något så dumt. Så jag vill att all ni som läser detta att ni behöver inte oroa er över mig. Kommer aldrig gör något sådant. Det har också fått mig att inse att jag verkligen måste ta tag i detta och se till att jag får hjälp.